-
När tiden inte verkar räcka till, när måstena överväldigar, när åtaganden som såg ut att vara enkla och små växer till tidstjuvar och till slut blir ett ständigt malande dåligt samvete – vad är det egentligen som har hänt?
Den smygande tröttheten, den som först bara var en liten del av vardagen, lägger sig som en grå filt över allting, det blir svårt att samla tankarna, svårt att ta itu med något alls eftersom allting är för mycket. Vart du än vänder dig ser du berg av sådant som är ogjort och verkar hota att avslöja dig som ett misslyckande, på jobbet, i hemmet, i relationerna…
Du ville så mycket. Ville vara till glädje och stöd, såg saker som behövde fixas och tog dig an det, trodde att du hade kapacitet att klara, trodde kanske också att du skulle få hjälp av andra. Så står du där ensam med allt ansvar. De som hejade på dig, som lättat såg dig ta på dig arbetet, har för länge sedan försvunnit och har fullt upp med sina egna liv. Men förväntningarna är kvar – dina egna och andras. Du kan ju, du orkar ju, du brukar ju klara.
Det är nu som du kan börja bygga ditt fängelse på allvar. Du kan stå kvar där med allt du har lovat, fortsätta att må dåligt över att inte orka, fortsätta att tänka att du måste, för du har ju lovat. Då lägger du sten på muren, då bygger du in dig ännu mer i ett mönster som gör dig illa och som till sist verkligen får dig att misslyckas med dina föresatser på allvar. Då kommer ingen att förstå hur det gick till, för du sa inget, visade inte att något var på tok, vågade inte släppa taget.
Men tänk om det finns en annan väg? Tänk om du skulle sätta dig ner och säga samma sak till dig själv som du säger till andra: ”Du behöver inte orka allt, du duger ändå.” ”Det är ingen skam att avsäga sig saker som man inte hinner med.”
Tänk om det inte är farligt att sätta en gräns, att säga nej, att ta bort saker från göra-listan innan de ens är påbörjade?
För några år sedan var jag just där, i Övermänniskofängelset, och jag trodde jag skulle dö – jag ville det nästan för då skulle jag slippa bördorna utan att förlora ansiktet, utan att behöva erkänna att jag inte orkade. Vansinne, javisst, men jag tänkte så, och jag vet att fler har gjort (och gör) det. Kanske du?
Till slut nådde jag min botten, jag gav upp, gav bort, rensade ut och stängde ner. Nästan inget blev kvar, och jag var fri. Länge orkade jag inte ens tänka på att engagera mig i något nytt, länge fick jag fokusera på att bygga upp min förstörda hälsa igen, både ande, själ och kropp. Långsamt återvände kraften och glädjen, långsammare än jag trodde var möjligt byggdes hälsan upp igen – skör och vacklande men starkare för varje dag.
Nu, år senare, är jag aktiv igen, men på mina villkor. Jag vet var jag har mina gränser, jag sätter stopp när det blir för mycket och vissa typer av engagemang håller jag mig långt borta ifrån, för jag vet att de sliter ut mig utan att ge mig något tillbaka.
Du kan också, du har det valet även om du inte tror det, även om du inte vågar se det. Du får finnas även när du inte tror att du gör nytta för någon, du får vila, du får säga stopp! Övermänniskofängelset är inte din plats, du är inte dömd till livstidstraff, du är fri att leva hel!
Vill du läsa mer om min väg från kaos till hälsa? Gör det här.
